Omkörning med skymd sikt, i korsningar och på fel sida. Hur vanliga är dessa trafikbrott på cykelbanor?
På dessa alltför smala cykelbanor är det annars vanligt att det målade strecket som är skiljelinje mot gångfältet används som skiljelinje mellan de cyklandes två färdriktningar. Men hur ser det ut med trafikanternas laga säkerhetsmarginaler?
– Många trafikanter på cykel svänger ut i gångfältet och kör om mig på fel sida. Det blir stressande för mötande gångtrafikanter, samt att det uppstår kollisionsrisk om jag skulle behöva väja för mötande cyklande.
– Flera trafikanter gör omkörningar med skymd sikt, i denna täta rusningstrafik blir det en uppenbar kollisionsrisk. Det dubbelriktade cykelfältet är oftast så smalt att det inte ens tillåter möte mellan två cyklande.
– Flera trafikanter gör omkörning i formel-1 stil. De svänger ut precis bakom mig, och svänger in precis framför mig, och precis framför en mötande trafikant. Det är otillräckliga säkerhetsmarginaler, och förhöjd kollisionsrisk.
– Jag saktar in vid korsande gång/cykelbana, för där står korsande cyklande och gångtrafikant i stånd att passera. Då blir jag omkörd av cyklande som inte alls läser av och förstår trafiksituationen.
De statistiska slutsatserna av mina iakttagelser är få. Jag summerar ändå intrycket som att det är en betydande del av trafikanterna som väljer otillräckliga säkerhetsmarginaler. Och att de valen resulterar i onödiga risker för lätta och allvarliga skador. De som kör vårdslöst kommer ändå inte fram snabbare, jag kommer ifatt dem vid nästa rödljus.
Det finns verkligen ett stort behov att utbilda och ändra attityd om tillräckliga säkerhetsmarginaler i trafiken. Samma trafikant använder oftast många typer av transportmedel och trafikslag. Beteendet styrs inte av fordonstypen utan är ett val av den enskilda trafikanten.
När det gäller att kommunicera om laga säkerhetsmarginaler till trafikanten specifikt för de dagar som cykel väljs som fordon, ja där finns många möjligheter.
Effektivt är sannolikt att organisationer för cyklande står som avsändare, det blir en emotionell vinst att informationen kommer ”från de egna leden”. Fast ännu bättre är antagligen att informationen kommer som ett samarbetsprojekt mellan organisationer för alla trafikslag, lagförande myndigheter, och väghållande myndigheter med flera. Vinsten med förståelsen att fordonstypen inte styr beteendet minskar generaliserande tilldelande av egenskaper till olika trafikslag. Det minskar motsättningar mellan olika trafikslag och ökar förståelsen och samspelet i trafiken. Och fokus flyttas från fordonet till den enskilda trafikantens laga ansvar för tillräckliga säkerhetsmarginaler.
Jag hör redan trafikanter, skribenter och organisationer från alla trafikslag som protesterar mot denna tanke.
”- Det är politikernas fel, vägarna är för få, bilarna får inte plats, det måste byggas fler och bredare vägar”
”- Det är politikernas fel, vägarna är för få, cyklarna får inte plats, det måste byggas fler och bredare vägar”.
o.s.v.
Vad händer här med dessa förmodade protester? Jo det blir en enda röra av alla begrepp. Till att börja med förväxlas begreppen trafiksäkerhet med framkomlighet och trafiklagen. Och hur ska den enskilda medborgaren kunna hålla isär dessa begrepp när inte ens Stockholms ansvariga politiker trafikborgarrådet Ulla Hamilton inte kan skilja på trafiksäkerhet och framkomlighet.
Vägyta – trafiksäkerhet – trafiklagen – medmänsklighet
Ja, obegränsad vägyta minskar sannolikt risken för trafikbrott, men är en utopisk tanke politiskt och ekonomiskt. Om man ändå leker med tanken att vägytan ökas, så tar det tid, minst 5 år eller kanske 20 år innan vägytan är utbyggd. Vad ska jag då göra som trafikant under den tiden? fortsätta skylla på otillräcklig vägyta eller följa trafiklagen? Ska trafiklagen skrivas om så att trafikanten inte behöver hålla tillräckliga säkerhetsmarginaler? Tanken känns orimlig och inte ens medmänsklig.
Att bygga smart och förlåtande infrastruktur är däremot ett viktigt pågående reellt arbete. Men det är ändå inte hela lösningen för trafiksäkerheten. På de platser där infrastrukturen ännu inte är byggd förlåtande, vilket torde vara på majoriteten av all infrastruktur, hur ska trafikanten göra i väntan på att den blir förlåtande? Skylla på icke-förlåtande infrastruktur eller följa trafiklagen?
Vägyta – framkomlighet:
Detta förhållande är en aning mer styrt av verkligheten, och praktiskt möjligt att påverka för medborgarna i handling och genom de politiker som medborgarna väljer. I en tätort finns i praktiken en fysiskt begränsad möjlig vägyta. Här kan medborgare och politiker välja hur effektivt medborgarna ska kunna förflytta sig. Yteffektiva transportmedel ger ökad tillväxt till lägre kostnad. Samt många andra sammhällsekonomiska fördelar som t.ex. reducerad klimatpåverkan. Väljs cykel som fordon tillkommer förbättrad hälsa som samhällsekonomisk fördel.
Det individuella ansvaret att hålla tillräckliga säkerhetsmarginaler – trafiksäkerhet:
Här finns stora möjligheter att reducera trafikolyckor. Forskning vid VTI visar att nästan alla trafikolyckor beror på medvetna felhandlingar. Men det finns ett stort motstånd till denna tanke och forskning hos alla aktörer. Motstånd finns t.o.m. hos utbildade och yrkesverksamma trafikexperter. I media läggs sällan fokus på trafikantens laga ansvar och schabloner presenteras istället som granskande journalistik och försvaras av nyhetschefer med ännu mer slentriantänkande. Räddningstjänsten föregår ofta polisutredning med uttalanden som ”bländande sol orsakade olyckan”. Även polisen själv föregår sin egen utredning i uttalanden i media.
Vad tycker jag egentligen?
Trafiksäkerhet: håll tillräckliga säkerhetsmarginaler i alla situationer och alla trafikslag, det är ditt laga och medmänskliga ansvar. Starta samarbetsprojekt kring tillräckliga säkerhetsmarginaler för alla trafikslag. Fortsätt bygg och förbättra förlåtande infrastruktur.
Framkomlighet: Bygg fler cykelbanor efter önskemål från de trafikanter som har erfarenhet av cykling. Förbättra och underhåll befintliga cykelbanor.
