De första gångerna jag cyklade med barn, från 5 år, cyklade jag bredvid och var konstant beredd att kunna få stopp på barnet, rent fysiskt. En bra variant kan vara ”klappen”.
Att cykla med mindre barn, från ca 5 år är spännande. Små barn har verkligen svårt att förstå hur vi vuxna har organiserat vår cykling. Att vi håller till höger i möte på cykelbanan, att man inte kan tvärnita när som helst, eller svänga ut rakt framför en mötande medcyklist. Det blir ett ständigt förmanande: titta framåt, cykla närmast gräsmattan, bromsa o.s.v.
Jag upptäckte sen att det fungerade väldigt smidigt att ha en hand på barnets axel när det behövs. Min hand ger barnet lite puff framåt, och jag kan även bromsa barnet. Det fungerar även bra i kurvor, barnet känner hur jag svänger. Både jag och barnet får ökad stabilitet, vi stöttar varandra med en flexibel länk kan man säga. Barnet kan också följa med på lite längre cykelturer med ”vuxen-assist” i uppförsbackarna.
Reaktionstiderna förkortas när det är våra muskler och känselceller som samspelar, jämfört med att prata och förklara. Efter ett tag med handen på axeln blir vi som en samspelt unison enhet.
Nu är mitt barn 7 år, och det räcker att jag cyklar bredvid och ”utanför” barnet för att känna tillräcklig säkerhet i cyklingen. Är det gles trafik räcker det kanske att cykla bakom eller framför barnet på cykelbanan. Men barnet uppskattar fortfarande att få ”klappen” i uppförsbackarna.
