Stockholms stad hälsade på twitter att de vidarebefodrat min rapport om ofarbar cykelbana under tisdag förmiddag. På sen kväll under hemfärden är det fortfarande ofarbart, ingen snöröjning har utförts. Och då är det ändå inget större pågående snöfall som kräver resurser, och bilvägarna har under dagen varit helt snöfria. Det borde alltså funnits goda förutsättningar att göra cykelbanan farbar. Cykelbanan mot Västerort längs Drottningholmsvägen och dess fortsättning måste rimligen betraktas som viktig huvudled för cykeltrafiken.
Det känns också lite konstigt prioriteringsmässigt, då mindre cykelbanor var snöröjda på morgonen i Hässelby norra Villastad, men den viktiga huvudleden för cyklar in till city är i stora delar ofarbar. Kanske problemet beror på organisatoriska tillkortakommanden.
Om man bedömer cykelbanans framkomlighet okulärt från bil, buss eller till fots ser den helt OK ut, men en sådan bedömning säger ingenting om hur det är att cykla på den, och som besiktningsmetod duger det inte.
Inledningsvis över Tranebergsbron finns inga fotgängarspår, och således ingen kullerstenspackning. De som cyklat före mig har föredömligt försökt cykla i samma spår och det går lätt att cykla där.
Längre ut efter Råcksta är både cykelbanan och gångbanan full med fotavtryck, vilket ger kullerstenspackning av snön. Farten måste reduceras till några få km/t för att inte cykeln och jag ska skaka och hoppa sönder.
Vad är ofarbart?
Hur definieras ofarbart för cykel vintertid? Det kan sannolikt skilja mellan olika cyklister. Men ofarbart borde rimligen innebära något av följande förhållanden:
– Över ca 5cm gammal snö som är tung, lös, halvpackad och inte bär cykeln, cykeldäcken skär igenom och cykeln stannar.
– Spårigt så att det inte går att parera sladden.
– Många fotgängare har packat snön fläckvis så en kullerstensprofil skapas på cykelbanan, och farten måste reduceras till några få km/t för att inte vibrationerna ska bli för stora i cykeln.
