Cyklister som krockar med annan cyklist har ökat med 70% mellan 2010 och 2012. Det säger Krister Spolander när doktorsavhandlingen ”Trafikslag på undantag – cykeltrafiken i Stockholm” (Stockholmia förlag) av Martin Emanuel diskuterades i Stadshuset med cykelexperter . Det skriver Dagens nyheter 2013-02-09 under Dagens Epstein, Lars Epstein.
Jo jag har märkt det. När jag senast cyklade ”mot strömmen” in till city var det minst hälften av cyklisterna som ångade på som om bara de fanns i hela universum. De gjorde inte ens en ansats till att sakta in vid möte, och att dela på cykelbanans bredd. Det var omkörningar med skymd sikt i kurva. Och även där det var plogat i full bredd kom en mötande rakt mot mig i min körriktning. Jag vill kalla det egoism. Här kommer jag, jag ska fram och ni andra får flytta på er. Jag har skrivit om det i ett tidigare blogginlägg.
En del anser att dessa situationer i första hand ska byggas bort, att trafikanter inte riktigt har förmågan att anpassa körningen efter trafiksituationen. Det skulle i så fall kunna betyda en ”cykelkanal” i varje körriktning. Alltså lämplig bredd på varje körriktning och en ca 1,5 meter hög solid skiljevägg mellan körriktningarna. Och då har man ändå inte löst säkerheten i korsning, påfart och avfart. För att kunna snöröja en sådan konstruktion behövs rimligen snöslunga och då kan man inte cykla samtidigt. Eller tak. För det finns ingen plats för plogvallar.
Jag tycker nog att en sådan lösning att bygga trafiksäkerhet är orimlig på flera sätt. Det blir en orimlig kostnad, och jag har svårt att se att någon över huvud taget skulle ta det politiska beslutet att bygga en sådan lösning. Det skulle se konstigt ut i landskapet. Det skulle kännas konstigt att cykla i en sådan konstruktion. Lagen är dessutom skriven så att trafikanten ska anpassa körningen efter trafiksituation och väglag. Jag ser också ett problem att ju mer man bygger cykelbanan som en vadderad tunnel, desto mer slutar trafikanten tänka själv och ta eget ansvar. En nedåtgående spiral. Viss forskning visar redan på denna effekt. Forskning visar också att de flesta trafikolyckor beror på medvetna felhandlingar. Det handlar således ofta om medvetna val som orsakar olyckor.
Se också på infrastruktur för motortrafik, där det plöjts ner ofattbara summor, och ändå sker ca 400 dödsfall och tusentals svåra skador där.
Jag är dessutom övertygad om att människan är fullt kapabel att anpassa körningen efter väglag och trafiksituation. Att människan faktiskt är utrustad med ett fenomenalt sinne att förutse faror och bedöma konsekvenser av sina handlingar.
Däremot vill jag se breda cykelbanor med dubbla fält i varje körriktning som tillåter omkörning. Och skilt från gångbana. För att det ökar trafikflödet. Fler kan passera på cykel på kortare tid. De ska självklart byggas smart efter senaste forskning så det underlättar för trafikanten att hålla tillräckliga säkerhetsmarginaler. Men på den väg jag idag cyklar från Hässelby in till city kan jag i princip inte se någon infrastruktur som är farligt för mig. Jag kan överhuvud taget inte komma på någon infrastruktur som är farlig för mig under de år jag cyklat i Stockholm och andra städer. Däremot ser jag hela tiden farliga beteenden och medvetna farliga val från medtrafikanter som är farliga för mig.
Jag tror det saknas kommunikation om vad som är tillräckliga säkerhetsmarginaler för cykling i olika situationer. Kanske för att cykeln varit bortglömd och undanträngd som transportmedel under några decennier. Men det finns idag stora möjligheter att cykeln återfår sin stora roll som transportmedel. Och då är det ett gyllene tillfälle att forska om tillräckliga säkerhetsmarginaler för cykling nu när utvecklingen är i sin linda. Och då menar jag forskning om hur trafikantens laga ansvar att hålla tillräckliga säkerhetsmarginaler kan förbättras och kommuniceras.
